Om ni läst profilen så vet ni lite vad det handlar om och vem jag är. Jag är alltså läkarstudent och har snart klarat av 5 och ett halvt år vid Lund Universitet. Som jag skrev så har jag alltid varit en typisk duktig flicka med bra betyg, skötsam, lugn, blyg en sådan som inte märkts så mycket i skolan mer än att jag alltid haft höga betyg och presterat jättebra.
Jag har haft en bra uppväxt, en stöttande familj, har tävlat i konståkning och alltid hållit på med idrott och även där varit aktiv och hjälpt till och arbetat som tränare och lite allt möjligt. De som känner mig skulle nog beskriva mig som duktig, ordentlig, ambitiös, blyg, tystlåten, försiktig men envis. Alla ingredienser som utgör den perfekta grunden för att skaffa sig en ätstörning.
När jag slutade gymnasiet så började jag slarva med maten men jag bodde fprtfarande hemma och åt normalt när jag var hemma och det var inte särskilt uttalat alls utan problemen började först ordentligt när jag började resa och plugga utomlands. Jag åkte till USA på hösten 2004 och där bröt det ut föt fullt. Jag åt mindre och mindre tills jag till slut inte åt alls och jag tränade minst två timmar om dagen. Jag kände mig så duktig och stolt som satt där i detta land av hamburgare, tacos och jättemuffins och inte kände något behov av att äta alls och trots detta så hade jag inga problem att träna mycket, jag kände det som att jag klarade allt. Tyvärr var det väl det att detta var det enda jag klarade, ja och så skolan så klart som alltid, det fick ju inte märkas utåt.
Jag åkte hem till julen 2004 och sedan dess har jag nog inte ätit, "normalt" en enda dag. Det började med anorexi, övergick i hetsätning, sedan bulimi, sedan har det pendlat mellan hetsätningar, fastor, träningsorgier, smal, jättetjock, ganska genomsnittlig och alla varianter på detta. Det enda som alltid är konstant är tankarna på mat, träning, hur min kropp ser ut, vad jag väger och vad alla andra tänker om mig.
Jag fick lite hjälp från en psykiatrisk öpppenvårdsmottagning i början av min sjukdom, dem pratade lite med mig, gav mig antidepressiva och sen hände ingenting, de följde inte ens upp min medicinering eller någonting och jag var inte direkt inställd på att tjata om detta med hjälp och behandling då. Jag har själv försökt flera gånger att börja äta "normalt" och leva "normalt" men det har aldrig fungerat någon längre stund.
Det som har hänt nu nyligen är att jag gått över till att hetsäta allt mindre och därför har jag börjat gå ner i vikt vilket har fått personer i min omgivning att börja reagera, de har inter riktigt förtsått att bara för att jag inte vägt mindre så har jag inte mått bättre för det.
En annan sak är att jag börjat träna ordentligt igen och att jag nu tycker att det är riktigt roligt igen, jag tränar en hel del men inte för att jag tvingar mig själv utan för att jag år så bra av det, jag får en sån endorfinkick av att träna att jag ler hela kvällen efteråt. Samtidigt är jag arg på mig själv för att jag knappt äter på dagarna och tänker på hur mycket bättre träningen kunde gå om jag åt ordentligt och samtidigt smyger sig tankar och känslor om hur duktig jag är som kan träna och inte äta in i huvudet och jag vet inte alltid riktigt vilken röst som faktiskt är den som får mig att må så bra efter träningen.
Men egentligen vill jag inte hålla på så här, jag vill träna mycket men jag vill äta ordentligt så att jag kan träna optimalt och bygga en riktigt snygg och stark kropp. Jag vill äta god och nyttig mat och jag vill kunna umgås med andra människor och äta och ha kul utan att få ångest och panik, jag vill inte tänka på varenda smula som går in i min mun och jag vill inte lägga ner timmar varje dag på att tänka på vad jag får och ine får äta och hur vad och när jag ska träna. Jag vet bara inte hur jag ska sluta och ibland finns det dagar då jag inte är säker på att jag vill sluta, störningen är min värld och min trygghet och att inte äta är oftast väldigt enktl jämfört med att planera allt jag ska äta.
Jag hoppas att denna blogg ska hjälpa mig att å ner och ut mina tankar och att skriva ner och tänka på hur det känns och vad jag gör kanske kan hjälpa mig att komma ut och komma tillbaka till ett "normalt" liv, vad nu det är. Allt jag vet är att det kan inte vara detta jag har nu i alla fall.
Jag har haft en bra uppväxt, en stöttande familj, har tävlat i konståkning och alltid hållit på med idrott och även där varit aktiv och hjälpt till och arbetat som tränare och lite allt möjligt. De som känner mig skulle nog beskriva mig som duktig, ordentlig, ambitiös, blyg, tystlåten, försiktig men envis. Alla ingredienser som utgör den perfekta grunden för att skaffa sig en ätstörning.
När jag slutade gymnasiet så började jag slarva med maten men jag bodde fprtfarande hemma och åt normalt när jag var hemma och det var inte särskilt uttalat alls utan problemen började först ordentligt när jag började resa och plugga utomlands. Jag åkte till USA på hösten 2004 och där bröt det ut föt fullt. Jag åt mindre och mindre tills jag till slut inte åt alls och jag tränade minst två timmar om dagen. Jag kände mig så duktig och stolt som satt där i detta land av hamburgare, tacos och jättemuffins och inte kände något behov av att äta alls och trots detta så hade jag inga problem att träna mycket, jag kände det som att jag klarade allt. Tyvärr var det väl det att detta var det enda jag klarade, ja och så skolan så klart som alltid, det fick ju inte märkas utåt.
Jag åkte hem till julen 2004 och sedan dess har jag nog inte ätit, "normalt" en enda dag. Det började med anorexi, övergick i hetsätning, sedan bulimi, sedan har det pendlat mellan hetsätningar, fastor, träningsorgier, smal, jättetjock, ganska genomsnittlig och alla varianter på detta. Det enda som alltid är konstant är tankarna på mat, träning, hur min kropp ser ut, vad jag väger och vad alla andra tänker om mig.
Jag fick lite hjälp från en psykiatrisk öpppenvårdsmottagning i början av min sjukdom, dem pratade lite med mig, gav mig antidepressiva och sen hände ingenting, de följde inte ens upp min medicinering eller någonting och jag var inte direkt inställd på att tjata om detta med hjälp och behandling då. Jag har själv försökt flera gånger att börja äta "normalt" och leva "normalt" men det har aldrig fungerat någon längre stund.
Det som har hänt nu nyligen är att jag gått över till att hetsäta allt mindre och därför har jag börjat gå ner i vikt vilket har fått personer i min omgivning att börja reagera, de har inter riktigt förtsått att bara för att jag inte vägt mindre så har jag inte mått bättre för det.
En annan sak är att jag börjat träna ordentligt igen och att jag nu tycker att det är riktigt roligt igen, jag tränar en hel del men inte för att jag tvingar mig själv utan för att jag år så bra av det, jag får en sån endorfinkick av att träna att jag ler hela kvällen efteråt. Samtidigt är jag arg på mig själv för att jag knappt äter på dagarna och tänker på hur mycket bättre träningen kunde gå om jag åt ordentligt och samtidigt smyger sig tankar och känslor om hur duktig jag är som kan träna och inte äta in i huvudet och jag vet inte alltid riktigt vilken röst som faktiskt är den som får mig att må så bra efter träningen.
Men egentligen vill jag inte hålla på så här, jag vill träna mycket men jag vill äta ordentligt så att jag kan träna optimalt och bygga en riktigt snygg och stark kropp. Jag vill äta god och nyttig mat och jag vill kunna umgås med andra människor och äta och ha kul utan att få ångest och panik, jag vill inte tänka på varenda smula som går in i min mun och jag vill inte lägga ner timmar varje dag på att tänka på vad jag får och ine får äta och hur vad och när jag ska träna. Jag vet bara inte hur jag ska sluta och ibland finns det dagar då jag inte är säker på att jag vill sluta, störningen är min värld och min trygghet och att inte äta är oftast väldigt enktl jämfört med att planera allt jag ska äta.
Jag hoppas att denna blogg ska hjälpa mig att å ner och ut mina tankar och att skriva ner och tänka på hur det känns och vad jag gör kanske kan hjälpa mig att komma ut och komma tillbaka till ett "normalt" liv, vad nu det är. Allt jag vet är att det kan inte vara detta jag har nu i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar